Utdrag ur boken
“Tiden gick. Jag började få alltmer dåligt samvete när jag åt godis och annat onyttigt. Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för det igen, det bästa vore att helt sluta äta godis för då skulle allt bli mycket bättre. Jag började sätta upp stränga regler för mig själv. Allt så kallat onyttigt gick bort och jag knarkade allt som innehöll färre kalorier än noll. Efter att jag hade ätit fick jag ofta ont i magen. Ångestkänslorna kröp närmare för varje dag som gick. Det var sensommar när det började. Jag tog alla chanser att röra på mig, springa, hoppa. Förbränna det jag hade satt i mig. I skolan slutade jag äta lunch och åt i stället bara sallad. Kompisarna undrade säkert, men de sa inte mycket. Om det var någon som frågade varför jag åt så lite svarade jag bara att jag hade ätit jättemycket till frukost och absolut inte orkade mer till lunch. Och jag tyckte ju inte själv att jag åt så lite, jag åt ju bara lika lite som alla andra. Jag försökte även låta bli att äta mellanmål, även om jag var så trött att benen knappt ville ta ett steg.”
“Jag klarar inte det här längre. En jordgubbssmoothie, ja, då kan jag ju ta en macka också. Och har jag tagit en macka kan jag ju lika gärna ta två. Och har jag ätit två mackor kan lite paj inte göra så stor skillnad? Och har jag ätit det, ja, ingen har ju dött av tre mackor. Och nu när jag ändå har ätit så jävla mycket är det lika bra att äta på, så tio mackor till och sedan ett helt paket chokladkex, det gör väl inte så stor skillnad? Sedan inser jag att det visst gör stor skillnad. Jag mår illa, min mage är helt uppsvälld och buktar ut mycket mer än vanligt. Springa till toaletten. Ned på knä och fingrarna i halsen. Mer, mer, mer. Där kommer brödet, mer, mer, hur kan så mycket få plats i min mage? Jag fortsätter och det fortsätter komma helt kolossala mängder … deg, helt sinnessjukt mycket. Sedan gallan. Jag spolar, gör rent, tvättar av mig, skär mig, svimmar.”
“Fem kilometer var ingen träning för mig, sprang jag det ansåg jag inte att jag hade tränat. Åtta kilometer var en lätt träning. Sprang jag över en mil hade jag tränat, men ofta var jag tvungen att styrketräna också för att det skulle räknas som ett träningspass. Jag älskade att stå framför spegeln och styrketräna. Ofta tog jag av mig tröjan och stod i träningstoppen. Jag var fruktansvärt fascinerad av muskler på den tiden. Att se hur de arbetade. Men för att träningen skulle vara riktigt slutförd skulle jag gärna ha gått en promenad också. Ett problem med det här beroendet är att det inte märks. I dagens samhälle är en person som tränar mycket duktig i andras ögon. Det var också det jag fick höra. Beroendet som senare skulle trasa sönder mig uppmuntrades av alla människor runt omkring.”
“Jag vaknar på morgonen och tänker: I dag är den dag då jag ätit socker och kolhydrater för sista gången. Jag känner mig målmedveten, tar en snabb titt i kalendern för jag vill vara medveten om när jag slutade så att jag kan säga det sedan, att den dagen slutade jag äta onyttigt. Jag går i väg för att göra några ärenden. När jag kommer ut på stan går jag förbi Pressbyrån. Där får jag en stank av nygräddade kanelbullar i näsan. En tanke föds och jag försöker slå bort den. NEJ, skriker mitt ego. Men tanken är född och besattheten i mig tar över. Jag känner att kontrollen försvinner och i nästa tanke tänker jag att bara en kanelbulle inte är så farligt, det måste jag klara, jag måste ju ha mer kontroll och makt än en bulle. Jag går in i affären och tar en bulle. Hm! Tre för femton kronor, då tar jag tre, jag kan ju ge dem till barnen, tänker jag snabbt. När jag kommer ut ur affären, slänger jag mig in i bilen där jag öppnar påsen och äter bullen utan att ens tänka tanken att jag inte borde. Jag tappar kontrollen och äter upp alla tre bullarna innan jag hinner hem. När jag kommer hem sätter det i gång. Det är för sent, jag har redan ätit fel och då kan jag lika gärna fortsätta, går de elaka tankarna i mitt huvud. Jag har ingenting hemma, jag har rensat ut allt. Till slut hittar jag O’boy som jag äter rakt ur burken, men hela tiden låtsas jag som om allt är okej. Det är som om jag aldrig hört talas om att jag har ett beroende.”